förlåt
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
but it's over
I lose myself in all these fights; I lose my sense of wrong and right.
I cry, I cry. I'm shaking from the pain that's in my head.
I just want to crawl into my bed and throw away the life I'd led.
But I won't let it die.
But I won't let it die.
I cry, I cry. I'm shaking from the pain that's in my head.
I just want to crawl into my bed and throw away the life I'd led.
But I won't let it die.
But I won't let it die.
you still kiss me
ångestmusik i natten.
hon är halv tre, 02.24.
musik som får mig att tänka på en man jag en gång fick lyckan att bli bekant med.
en man som sa fina saker om hav och juice och mig.
en man som fick mig att inse att jag inte var kär i min första kärlek längre.
byter låt men känslan sitter kvar. om inte värre, en känsla som ger mig rysningar.
sen kom vintern, kaoset var ett faktum när våren var här igen.
jag var förlorad i en cirkel, allt gick på repeat men allt var ju så enkelt då. allt går runt. om igen, om igen. samma ångest, samma alkoholhaltiga drycker, samma walk of shame varje söndagsmorgon, som blev till torsdagsmornar, lördagsmornar, tisdagsmornar, tills alla dagar var slut. och kaoset hade anlänt på riktigt.
sen helt plötsligt hade jag förälskat mig mitt i allt det där.
i en pojke som var så bitter men som fick mig att le mer än jag gjort på hela våren utan rusningsmedel.
i en pojke som var så normal men ändå so himla ovanlig.
jag är mycket kär i min pojkvän.
men det känns som att jag är fel, gör fel, blir fel, skapar fel. fel fel fel.
jag är rädd för att verkligheten ska komma ikapp.
jag är rädd för att sanningen ska komma ikapp.
jag är rädd för att det sjuka i mig som jag ändå döljt mycket väl ska visa sig för tydligt.
jag är rädd för att min vackra pojke helt plötsligt inte älskar mig "mest av allt" längre.
jag är hemskt förälskad och saknar honom redan, jag åkte därifrån vid 18-tiden igår.
men jag är fel.
essensen av dekadensen, kan du känna den igen?
i curse the day that i was born
Lyssnar väl på the tallest man on earth, igen. Alltför länge sen jag lyssnade. Kanske för att ångesten bosatt sig i Kristians röst, för mig. En tid då jag inte kunde andas annat än ångest.
Den här gången ska jag inte censurera allt jag skriver. Ska inte ändra, inte skriva i gåtor. Ska försöka vara ärlig utåt.
Jag tycker alltid att det är värst någonsin nu, sen tänker jag tillbaka på åren, månaderna, veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna. Tänker tillbaka och känner sorgen sätta sig i hjärtat. Jag har ju börjat på vuxenpsyk nu. Vi har börjat med bedömningssamtal. Hon tror redan på ptsd. En diagnos Ablah på utredningsenheten i Borlänge lämnade hängandes i luften åt BUP, men som de aldrig utredde. En diagnos som faktiskt skulle förklara mycket för mig. Nu är det inte säkert att det är så, men det skulle vara en förklaring för mig. När jag tänker på det vi pratat om på vuxenpsyk, när vi pratat runt ptsd, blir jag så himla besviken och arg. Besviken på alla vuxna som kunde tagit mig på allvar. Som kunde sparat mig detta lidande i nästan vuxen ålder. Blir besviken på terapeuter, på skolan, (på gymnastiksläraren, på skolsyster, på mina mentorer, på alla lärare), på mamma och pappa, på vuxna på fritidsaktiviteter, på alla vuxna som fanns runt mig. På alla som hade något slags ansvar. Nu har jag eget ansvar. Det hade jag inte då. Jag önskar att jag aldrig velat ta alla tabletter jag tagit i mina dagar, i ren desperation. Önkar att jag aldrig velat skära upp mig från armar till fötter den där gången i duschen på slutna psykkliniken för barn och ungdomar, för att monstrena i mig skulle dö. Jag önskar att jag aldrig hade velat dö så mycket att jag tagit till alla metoder som kan hålla mig vid liv, för att döda deathwishingen. Jag önskar att jag aldrig hoppat ut genom det där fönstret, jag önskar att jag aldrig behövt ligga på IVA, jag önskar att jag aldrig hade varit ett med deathwishing, jag önskar att jag aldrig hade blivit rasande i natten så jag skar mig så djupt att blodet sprutade ut i badkaret, så att vattnet blev mörkrött och jag faktiskt blev rädd för döden, jag önskar att jag inte kände igen mig i all sorg som alla de som kan skriva delar med sig av, jag önskar att jag inte hade dessa äckliga tankar i mitt huvud, jag önskar att jag inte blev trygg av den bekanta smaken jag har i munnen efter jag gråtit.
Jag önskar att jag inte ville tillbaka till den tiden. Men det vill jag. Fast jag inte vill må så, så var det en tid då jag visste allt, då allt var enkelt, då allt var på liv och död, då nuet var alltet och alltet inte var ingentinget. Och jag hatar att alltet är ingentinget dessa dagar.
Den här gången ska jag inte censurera allt jag skriver. Ska inte ändra, inte skriva i gåtor. Ska försöka vara ärlig utåt.
Jag tycker alltid att det är värst någonsin nu, sen tänker jag tillbaka på åren, månaderna, veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna. Tänker tillbaka och känner sorgen sätta sig i hjärtat. Jag har ju börjat på vuxenpsyk nu. Vi har börjat med bedömningssamtal. Hon tror redan på ptsd. En diagnos Ablah på utredningsenheten i Borlänge lämnade hängandes i luften åt BUP, men som de aldrig utredde. En diagnos som faktiskt skulle förklara mycket för mig. Nu är det inte säkert att det är så, men det skulle vara en förklaring för mig. När jag tänker på det vi pratat om på vuxenpsyk, när vi pratat runt ptsd, blir jag så himla besviken och arg. Besviken på alla vuxna som kunde tagit mig på allvar. Som kunde sparat mig detta lidande i nästan vuxen ålder. Blir besviken på terapeuter, på skolan, (på gymnastiksläraren, på skolsyster, på mina mentorer, på alla lärare), på mamma och pappa, på vuxna på fritidsaktiviteter, på alla vuxna som fanns runt mig. På alla som hade något slags ansvar. Nu har jag eget ansvar. Det hade jag inte då. Jag önskar att jag aldrig velat ta alla tabletter jag tagit i mina dagar, i ren desperation. Önkar att jag aldrig velat skära upp mig från armar till fötter den där gången i duschen på slutna psykkliniken för barn och ungdomar, för att monstrena i mig skulle dö. Jag önskar att jag aldrig hade velat dö så mycket att jag tagit till alla metoder som kan hålla mig vid liv, för att döda deathwishingen. Jag önskar att jag aldrig hoppat ut genom det där fönstret, jag önskar att jag aldrig behövt ligga på IVA, jag önskar att jag aldrig hade varit ett med deathwishing, jag önskar att jag aldrig hade blivit rasande i natten så jag skar mig så djupt att blodet sprutade ut i badkaret, så att vattnet blev mörkrött och jag faktiskt blev rädd för döden, jag önskar att jag inte kände igen mig i all sorg som alla de som kan skriva delar med sig av, jag önskar att jag inte hade dessa äckliga tankar i mitt huvud, jag önskar att jag inte blev trygg av den bekanta smaken jag har i munnen efter jag gråtit.
Jag önskar att jag inte ville tillbaka till den tiden. Men det vill jag. Fast jag inte vill må så, så var det en tid då jag visste allt, då allt var enkelt, då allt var på liv och död, då nuet var alltet och alltet inte var ingentinget. Och jag hatar att alltet är ingentinget dessa dagar.
2011-09-19 @ 22:12:07
du har fastnat som glitter i min hand
kär.
och jag hoppas att du, kan se mig nu
Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig. Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig. Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig. Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig.
Men jag glömmer dig inte, och jag har alltid älskat dig mer än många andra.
Men jag glömmer dig inte, och jag har alltid älskat dig mer än många andra.
i don't give a fuck
Har ångest och är irriterad. Jag räknar ner minuterna tills klockan slår 10.00 så jag kan gå ut ur det här klassrummet och hämta ut medicin, som jag hoppas ska hjälpa mot min olustiga känsla i kroppen. Som ska hjälpa mot oron som köttar sönder mitt inre med vassa naglar.
Var så nära överdosen, var så nära friheten. Men har väl någon spärr trots det. En spärr som stoppar impulsen, som säger åt mig att duscha först. Klä på dig först. Som drar ut på det oändliga svarta. Som gör att jag hinner skärpa till mig, som gör att jag tänker att jag nog ska vänta tills imorgon. Vi kan väl vänta tills imorgon, och se vem som står kvar.
Var så nära överdosen, var så nära friheten. Men har väl någon spärr trots det. En spärr som stoppar impulsen, som säger åt mig att duscha först. Klä på dig först. Som drar ut på det oändliga svarta. Som gör att jag hinner skärpa till mig, som gör att jag tänker att jag nog ska vänta tills imorgon. Vi kan väl vänta tills imorgon, och se vem som står kvar.
så nära får ingen gå
fastän ingen någonsin får komma mig så nära igen, finner jag mig själv smått förlorad till allt det jag förklarat krig mot. jag vill ligga under ditt täcke och lyssna på kent. jag vill pussas och jag vill inte förlora mig. fast jag tror jag kommer göra det. jag vet inte. det är för tidigt för att säga, men du gör mig glad och när du sa att du tyckte om mig pirrade det i kroppen, som om jag vore 15 igen.
we're not falling in love, we're just falling apart
din äckliga hora, din ångest är självförvållad. dö.
lyssnar på en gammal tids musik och försöker få bort söndagen som bor i mitt bröst. men det går inte. ångesten som jag gett mig själv dessa dagar försvinner varken med tabletter, bra sällskap eller musik.
lyssnar på en gammal tids musik och försöker få bort söndagen som bor i mitt bröst. men det går inte. ångesten som jag gett mig själv dessa dagar försvinner varken med tabletter, bra sällskap eller musik.
vad fan ska vi göra nu
ångesten, din ångest. jag vet att du vet allt det jag inte kommer skriva nu. jag vet att du vet. att du vet. det är synd, det är så himla synd att du var mig närmast en period då ångest och blod och ett kaos var vardag.
in my mind you're all retards anyhow
Kaostankar, i ett kaoshuvud. Sitter på golvet i ett väldigt stökigt rum som jag försöker möblera om medans jag har två fina vänner som sover i min säng. Jag har inte sovit något i natt, kanske är det därför det är kaos i mina tankar. Jag har inte ångesttankar, inte mer än vanligt. Det är bara en sån väldig oreda därinne i huvudet.
one less lonely girl.
tanken på överdosen gör mig trygg.
tanken på överdosen gör mig ledsen.
tanken på överdosen gör mig nervös.
tanken på livet gör mig självmordsbenägen.
tanken på överdosen gör mig ledsen.
tanken på överdosen gör mig nervös.
tanken på livet gör mig självmordsbenägen.
fix me
laga mig.
Jag föddes på ett sjukhus dit folk mest kom för att dö. Vem bryr sig om ditt 90-tal?
det är natt nu. min natt. tiden är min. det måste den vara. lyssnar på kent, jocke är ännu en pojke i raden av pojkar med släpiga röster. jag höjer huvudet från datsaskärmen och jag blir stressad av det här rummet. "...Jag har frågat mig själv efter allt jag gjort, och utsatt mig själv för, är du lycklig nu? Svaret var alltid nej. Jag var aldrig lycklig efteråt...". läser mina texter som jag ofta har skrivit i uppgivenhet, i misstro och i ett försök att förklara för mig själv eller er varför jag beter mig såhär. det är natt nu. min natt. på natten är jag inte bara ensam jag är också själv. på natten är jag inte bara själv jag är också ensam. här kom jag av mig och har stirrat på skärmen i tio minuter till jockes röst. jag saknar dig. jag saknar dig alltid. till och med när jag tror att jag inte saknar dig. du är en väldigt fin vän. den finaste jag haft. du och jag och kent. du och jag och håkan. du och jag och rusnätter. du och jag, avklätt i snön framför en kamera. du och jag i din säng lyssnandes på lady gaga. du och jag och allt. kan det inte alltid vara så? kan det inte alltid vara. jag har ditt hjärta på kroppen, inskuret i min hud, evigt printat, en natt då vi var lyckliga på riktigt. jag är ledsen nu, visst är jag? jag inser att jag tappar droppar från mina ögon, men jag gråter inte av ångest. som jag alltid gör. jag har inte gråtit av den ledsenheten, så länge jag kan minnas. jag har gråtit av panik, hoppslöshet, ensamhet, rädsla, oro, ångest. men nu gråter jag av ledsamhet. jag vill bara stanna verklig. jag vill inte åka in i den där verkligheten som jag kallar min. bara min. där ni egentligen inte kan nå mig, där ni frågar och jag svarar men har ingen aning om vad jag just sagt. jag ska försöka sova. jag pendlar mellan att bara vilja sova till att inte kunna sova och vara full av energi. god natt. förlåt.
du sa ”Jag jängtar tillbaks till 1997″
jag sa ”vill du ge upp är det är ditt val”
vi kan fortsätta försöka men saker och ting kommer aldrig att förändras.
41 079 ord i ett word-dokument och jag har äntligen fått lite, lite klarhet i sjukdomar och diagnoser och symptom. Min terapeut säger idag något jag aldrig hört någon på sjukhuset säga förut; att jag är en typisk borderline-patient. Att min problematik, hur jag pratar, hur jag känner, hur jag beter mig, finns det en förklaring till. Alla kvinnor och män jag träffat på olika sjukhus, på olika avdelningar, och i olika rum har aldrig vetat vad som varit fel. De har alltid gissat fram och tillbaks, och de har aldrig vågat sätta ens temporära diagnoser på grund av min låga ålder. Jag kanske (om jag har tur)ska in i DBT-behandling.
Jag ville bara säga det. Att det kanske finns något hopp i alla fall. Fast jag har gett upp flera gånger om och igen och igen. Jag vet inte om jag misslyckas med behandlingen, för jag vet inte ens om jag förbi det man måste vara förbi, suicid och självskadebeteende (är jag det? jag skär mig inte länge men tankesättet är fortfarande kvar. jag är fortfarande rädd för att sitta ensam i ett främmande kök där det finns så mycket olika vassa föremål, för självföraktet, självskadeimpulsen och självhatet är ändå en del av mig. suicidtänkandet och suicidförsöken har jag aldrig blivit fri från),innan man går till steg två på listan i DBT-behandlingen.
Jag vill vara en del av eran värld, jag vill det. Jag kommer aldrig att vara det fullt ut, men jag vill det. Ikväll vill jag inget hellre.
Regina Spektor och Lasse Lindh ger mig ångest ikväll. Jag lyssnar ändå, för man ska tydligen härda ut och stanna kvar i ångesten och känna efter och analysera. God natt.
Jag ville bara säga det. Att det kanske finns något hopp i alla fall. Fast jag har gett upp flera gånger om och igen och igen. Jag vet inte om jag misslyckas med behandlingen, för jag vet inte ens om jag förbi det man måste vara förbi, suicid och självskadebeteende (är jag det? jag skär mig inte länge men tankesättet är fortfarande kvar. jag är fortfarande rädd för att sitta ensam i ett främmande kök där det finns så mycket olika vassa föremål, för självföraktet, självskadeimpulsen och självhatet är ändå en del av mig. suicidtänkandet och suicidförsöken har jag aldrig blivit fri från),innan man går till steg två på listan i DBT-behandlingen.
Jag vill vara en del av eran värld, jag vill det. Jag kommer aldrig att vara det fullt ut, men jag vill det. Ikväll vill jag inget hellre.
Regina Spektor och Lasse Lindh ger mig ångest ikväll. Jag lyssnar ändå, för man ska tydligen härda ut och stanna kvar i ångesten och känna efter och analysera. God natt.
