dok

fastän ingen någonsin får komma mig så nära igen, finner jag mig själv smått förlorad till allt det jag förklarat krig mot. jag vill ligga under ditt täcke och lyssna på kent. jag vill pussas och jag vill inte förlora mig. fast jag tror jag kommer göra det. jag vet inte. det är för tidigt för att säga, men du gör mig glad och när du sa att du tyckte om mig pirrade det i kroppen, som om jag vore 15 igen.

din äckliga hora, din ångest är självförvållad. dö.

lyssnar på en gammal tids musik och försöker få bort söndagen som bor i mitt bröst. men det går inte. ångesten som jag gett mig själv dessa dagar försvinner varken med tabletter, bra sällskap eller musik.

ångesten, din ångest. jag vet att du vet allt det jag inte kommer skriva nu. jag vet att du vet. att du vet. det är synd, det är så himla synd att du var mig närmast en period då ångest och blod och ett kaos var vardag.

Kaostankar, i ett kaoshuvud. Sitter på golvet i ett väldigt stökigt rum som jag försöker möblera om medans jag har två fina vänner som sover i min säng. Jag har inte sovit något i natt, kanske är det därför det är kaos i mina tankar. Jag har inte ångesttankar, inte mer än vanligt. Det är bara en sån väldig oreda därinne i huvudet.