dok

Lyssnar väl på the tallest man on earth, igen. Alltför länge sen jag lyssnade. Kanske för att ångesten bosatt sig i Kristians röst, för mig. En tid då jag inte kunde andas annat än ångest.
Den här gången ska jag inte censurera allt jag skriver. Ska inte ändra, inte skriva i gåtor. Ska försöka vara ärlig utåt.

Jag tycker alltid att det är värst någonsin nu, sen tänker jag tillbaka på åren, månaderna, veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna. Tänker tillbaka och känner sorgen sätta sig i hjärtat. Jag har ju börjat på vuxenpsyk nu. Vi har börjat med bedömningssamtal. Hon tror redan på ptsd. En diagnos Ablah på utredningsenheten i Borlänge lämnade hängandes i luften åt BUP, men som de aldrig utredde. En diagnos som faktiskt skulle förklara mycket för mig. Nu är det inte säkert att det är så, men det skulle vara en förklaring för mig. När jag tänker på det vi pratat om på vuxenpsyk, när vi pratat runt ptsd, blir jag så himla besviken och arg. Besviken på alla vuxna som kunde tagit mig på allvar. Som kunde sparat mig detta lidande i nästan vuxen ålder. Blir besviken på terapeuter, på skolan, (på gymnastiksläraren, på skolsyster, på mina mentorer, på alla lärare), på mamma och pappa, på vuxna på fritidsaktiviteter, på alla vuxna som fanns runt mig. På alla som hade något slags ansvar. Nu har jag eget ansvar. Det hade jag inte då. Jag önskar att jag aldrig velat ta alla tabletter jag tagit i mina dagar, i ren desperation. Önkar att jag aldrig velat skära upp mig från armar till fötter den där gången i duschen på slutna psykkliniken för barn och ungdomar, för att monstrena i mig skulle dö. Jag önskar att jag aldrig hade velat dö så mycket att jag tagit till alla metoder som kan hålla mig vid liv, för att döda deathwishingen. Jag önskar att jag aldrig hoppat ut genom det där fönstret, jag önskar att jag aldrig behövt ligga på IVA, jag önskar att jag aldrig hade varit ett med deathwishing, jag önskar att jag aldrig hade blivit rasande i natten så jag skar mig så djupt att blodet sprutade ut i badkaret, så att vattnet blev mörkrött och jag faktiskt blev rädd för döden, jag önskar att jag inte kände igen mig i all sorg som alla de som kan skriva delar med sig av, jag önskar att jag inte hade dessa äckliga tankar i mitt huvud, jag önskar att jag inte blev trygg av den bekanta smaken jag har i munnen efter jag gråtit.
Jag önskar att jag inte ville tillbaka till den tiden. Men det vill jag. Fast jag inte vill må så, så var det en tid då jag visste allt, då allt var enkelt, då allt var på liv och död, då nuet var alltet och alltet inte var ingentinget. Och jag hatar att alltet är ingentinget dessa dagar.