förlåt

så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu
så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu

but it's over

I lose myself in all these fights; I lose my sense of wrong and right.
I cry, I cry. I'm shaking from the pain that's in my head.
I just want to crawl into my bed and throw away the life I'd led.
But I won't let it die.
But I won't let it die.
 
 
 

you still kiss me

 
 
ångestmusik i natten.
hon är halv tre, 02.24.
musik som får mig att tänka på en man jag en gång fick lyckan att bli bekant med.
en man som sa fina saker om hav och juice och mig.
en man som fick mig att inse att jag inte var kär i min första kärlek längre.

byter låt men känslan sitter kvar. om inte värre, en känsla som ger mig rysningar.
 
sen kom vintern, kaoset var ett faktum när våren var här igen.
jag var förlorad i en cirkel, allt gick på repeat men allt var ju så enkelt då. allt går runt. om igen, om igen. samma ångest, samma alkoholhaltiga drycker, samma walk of shame varje söndagsmorgon, som blev till torsdagsmornar, lördagsmornar, tisdagsmornar, tills alla dagar var slut. och kaoset hade anlänt på riktigt.
 
sen helt plötsligt hade jag förälskat mig mitt i allt det där.
i en pojke som var så bitter men som fick mig att le mer än jag gjort på hela våren utan rusningsmedel.
i en pojke som var så normal men ändå so himla ovanlig.
jag är mycket kär i min pojkvän.
men det känns som att jag är fel, gör fel, blir fel, skapar fel. fel fel fel.
jag är rädd för att verkligheten ska komma ikapp.
jag är rädd för att sanningen ska komma ikapp.
jag är rädd för att det sjuka i mig som jag ändå döljt mycket väl ska visa sig för tydligt.
jag är rädd för att min vackra pojke helt plötsligt inte älskar mig "mest av allt" längre.
 
jag är hemskt förälskad och saknar honom redan, jag åkte därifrån vid 18-tiden igår.
men jag är fel.
 
essensen av dekadensen, kan du känna den igen?

i curse the day that i was born

Lyssnar väl på the tallest man on earth, igen. Alltför länge sen jag lyssnade. Kanske för att ångesten bosatt sig i Kristians röst, för mig. En tid då jag inte kunde andas annat än ångest.
Den här gången ska jag inte censurera allt jag skriver. Ska inte ändra, inte skriva i gåtor. Ska försöka vara ärlig utåt.

Jag tycker alltid att det är värst någonsin nu, sen tänker jag tillbaka på åren, månaderna, veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna. Tänker tillbaka och känner sorgen sätta sig i hjärtat. Jag har ju börjat på vuxenpsyk nu. Vi har börjat med bedömningssamtal. Hon tror redan på ptsd. En diagnos Ablah på utredningsenheten i Borlänge lämnade hängandes i luften åt BUP, men som de aldrig utredde. En diagnos som faktiskt skulle förklara mycket för mig. Nu är det inte säkert att det är så, men det skulle vara en förklaring för mig. När jag tänker på det vi pratat om på vuxenpsyk, när vi pratat runt ptsd, blir jag så himla besviken och arg. Besviken på alla vuxna som kunde tagit mig på allvar. Som kunde sparat mig detta lidande i nästan vuxen ålder. Blir besviken på terapeuter, på skolan, (på gymnastiksläraren, på skolsyster, på mina mentorer, på alla lärare), på mamma och pappa, på vuxna på fritidsaktiviteter, på alla vuxna som fanns runt mig. På alla som hade något slags ansvar. Nu har jag eget ansvar. Det hade jag inte då. Jag önskar att jag aldrig velat ta alla tabletter jag tagit i mina dagar, i ren desperation. Önkar att jag aldrig velat skära upp mig från armar till fötter den där gången i duschen på slutna psykkliniken för barn och ungdomar, för att monstrena i mig skulle dö. Jag önskar att jag aldrig hade velat dö så mycket att jag tagit till alla metoder som kan hålla mig vid liv, för att döda deathwishingen. Jag önskar att jag aldrig hoppat ut genom det där fönstret, jag önskar att jag aldrig behövt ligga på IVA, jag önskar att jag aldrig hade varit ett med deathwishing, jag önskar att jag aldrig hade blivit rasande i natten så jag skar mig så djupt att blodet sprutade ut i badkaret, så att vattnet blev mörkrött och jag faktiskt blev rädd för döden, jag önskar att jag inte kände igen mig i all sorg som alla de som kan skriva delar med sig av, jag önskar att jag inte hade dessa äckliga tankar i mitt huvud, jag önskar att jag inte blev trygg av den bekanta smaken jag har i munnen efter jag gråtit.
Jag önskar att jag inte ville tillbaka till den tiden. Men det vill jag. Fast jag inte vill må så, så var det en tid då jag visste allt, då allt var enkelt, då allt var på liv och död, då nuet var alltet och alltet inte var ingentinget. Och jag hatar att alltet är ingentinget dessa dagar.


2011-09-19 @ 22:12:07

du har fastnat som glitter i min hand

kär.

och jag hoppas att du, kan se mig nu

Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig. Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig. Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig. Jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig, jag glömmer inte dig.

Men jag glömmer dig inte, och jag har alltid älskat dig mer än många andra.

i don't give a fuck

Har ångest och är irriterad. Jag räknar ner minuterna tills klockan slår 10.00 så jag kan gå ut ur det här klassrummet och hämta ut medicin, som jag hoppas ska hjälpa mot min olustiga känsla i kroppen. Som ska hjälpa mot oron som köttar sönder mitt inre med vassa naglar.
Var så nära överdosen, var så nära friheten. Men har väl någon spärr trots det. En spärr som stoppar impulsen, som säger åt mig att duscha först. Klä på dig först. Som drar ut på det oändliga svarta. Som gör att jag hinner skärpa till mig, som gör att jag tänker att jag nog ska vänta tills imorgon. Vi kan väl vänta tills imorgon, och se vem som står kvar.

så nära får ingen gå

fastän ingen någonsin får komma mig så nära igen, finner jag mig själv smått förlorad till allt det jag förklarat krig mot. jag vill ligga under ditt täcke och lyssna på kent. jag vill pussas och jag vill inte förlora mig. fast jag tror jag kommer göra det. jag vet inte. det är för tidigt för att säga, men du gör mig glad och när du sa att du tyckte om mig pirrade det i kroppen, som om jag vore 15 igen.

we're not falling in love, we're just falling apart

din äckliga hora, din ångest är självförvållad. dö.

lyssnar på en gammal tids musik och försöker få bort söndagen som bor i mitt bröst. men det går inte. ångesten som jag gett mig själv dessa dagar försvinner varken med tabletter, bra sällskap eller musik.

vad fan ska vi göra nu

ångesten, din ångest. jag vet att du vet allt det jag inte kommer skriva nu. jag vet att du vet. att du vet. det är synd, det är så himla synd att du var mig närmast en period då ångest och blod och ett kaos var vardag.

in my mind you're all retards anyhow

Kaostankar, i ett kaoshuvud. Sitter på golvet i ett väldigt stökigt rum som jag försöker möblera om medans jag har två fina vänner som sover i min säng. Jag har inte sovit något i natt, kanske är det därför det är kaos i mina tankar. Jag har inte ångesttankar, inte mer än vanligt. Det är bara en sån väldig oreda därinne i huvudet.

one less lonely girl.

tanken på överdosen gör mig trygg.
tanken på överdosen gör mig ledsen.
tanken på överdosen gör mig nervös.
tanken på livet gör mig självmordsbenägen.

fix me

laga mig.

Jag föddes på ett sjukhus dit folk mest kom för att dö. Vem bryr sig om ditt 90-tal?


det är natt nu. min natt. tiden är min. det måste den vara. lyssnar på kent, jocke är ännu en pojke i raden av pojkar med släpiga röster. jag höjer huvudet från datsaskärmen och jag blir stressad av det här rummet. "...Jag har frågat mig själv efter allt jag gjort, och utsatt mig själv för, är du lycklig nu? Svaret var alltid nej. Jag var aldrig lycklig efteråt...". läser mina texter som jag ofta har skrivit i uppgivenhet, i misstro och i ett försök att förklara för mig själv eller er varför jag beter mig såhär. det är natt nu. min natt. på natten är jag inte bara ensam jag är också själv. på natten är jag inte bara själv jag är också ensam. här kom jag av mig och har stirrat på skärmen i tio minuter till jockes röst. jag saknar dig. jag saknar dig alltid. till och med när jag tror att jag inte saknar dig. du är en väldigt fin vän. den finaste jag haft. du och jag och kent. du och jag och håkan. du och jag och rusnätter. du och jag, avklätt i snön framför en kamera. du och jag i din säng lyssnandes på lady gaga. du och jag och allt. kan det inte alltid vara så? kan det inte alltid vara. jag har ditt hjärta på kroppen, inskuret i min hud, evigt printat, en natt då vi var lyckliga på riktigt. jag är ledsen nu, visst är jag? jag inser att jag tappar droppar från mina ögon, men jag gråter inte av ångest. som jag alltid gör. jag har inte gråtit av den ledsenheten, så länge jag kan minnas. jag har gråtit av panik, hoppslöshet, ensamhet, rädsla, oro, ångest. men nu gråter jag av ledsamhet. jag vill bara stanna verklig. jag vill inte åka in i den där verkligheten som jag kallar min. bara min. där ni egentligen inte kan nå mig, där ni frågar och jag svarar men har ingen aning om vad jag just sagt. jag ska försöka sova. jag pendlar mellan att bara vilja sova till att inte kunna sova och vara full av energi. god natt. förlåt.

du sa ”Jag jängtar tillbaks till 1997″
jag sa ”vill du ge upp är det är ditt val”

vi kan fortsätta försöka men saker och ting kommer aldrig att förändras.

41 079 ord i ett word-dokument och jag har äntligen fått lite, lite klarhet i sjukdomar och diagnoser och symptom. Min terapeut säger idag något jag aldrig hört någon på sjukhuset säga förut; att jag är en typisk borderline-patient. Att min problematik, hur jag pratar, hur jag känner, hur jag beter mig, finns det en förklaring till. Alla kvinnor och män jag träffat på olika sjukhus, på olika avdelningar, och i olika rum har aldrig vetat vad som varit fel. De har alltid gissat fram och tillbaks, och de har aldrig vågat sätta ens temporära diagnoser på grund av min låga ålder. Jag kanske (om jag har tur)ska in i DBT-behandling.
Jag ville bara säga det. Att det kanske finns något hopp i alla fall. Fast jag har gett upp flera gånger om och igen och igen. Jag vet inte om jag misslyckas med behandlingen, för jag vet inte ens om jag förbi det man måste vara förbi,  suicid och självskadebeteende (är jag det? jag skär mig inte länge men tankesättet är fortfarande kvar. jag är fortfarande rädd för att sitta ensam i ett främmande kök där det finns så mycket olika vassa föremål, för självföraktet, självskadeimpulsen och självhatet är ändå en del av mig. suicidtänkandet och suicidförsöken har jag aldrig blivit fri från),innan man går till steg två på listan i DBT-behandlingen.

Jag vill vara en del av eran värld, jag vill det. Jag kommer aldrig att vara det fullt ut, men jag vill det. Ikväll vill jag inget hellre.

Regina Spektor och Lasse Lindh ger mig ångest ikväll. Jag lyssnar ändå, för man ska tydligen härda ut och stanna kvar i ångesten och känna efter och analysera. God natt.

I've got a seat with my friends in the back of the room

Livslust, dödslust. Livrädd, dödsrädd. Kommer väl försöka andas igen. Kommer väl försöka sluta andas igen.

Men inget av det spelar någon riktig roll, för idag är jag inte ensam fast jag är helt själv. Idag är jag inte ensam fast jag lyssnar på pojken med den släpiga rösten på spotify, fast jag borde vara ensam. Jag känner mig inte ensam idag.

 

Idag. Imorgon?


I'll be doing my best & I'll see you soon. In a telescope lens & when all you want is friends. I'll see you soon.

i't like.... i lost. again. and again.

hittar en film på min första kärlek på ett av mina gömda usb:n, när han spelar piano för mig, han var 14, jag var 15. visst var livet så himla enkelt då? mitt bland överdoser och självskadning, kärlek och självhat.


jag vill hemskt gärna åka tillbaka i tiden bara för att kunna säga de där orden som låter så himla bra när hon sjunger dem.
att allt kommer att bli bra, att vi kan göra det bättre. att vi kan försöka hur mycket du vill, men inget kommer någonsin att förändras. jag vill säga att vi kan fortsätta försöka.

jag är proffs på att glömma, förtränga och få minnen, ord, platser att försvinna från mitt huvud. med proffs menar jag verkligen proffs, familj vänner eller gamla klasskamrater kan säga "minns du när.." och de kan berätta en berättelse och oftast spelar jag med med följdfrågor som "ja men det var då när?.. ja då ja." för att få ut mer information och inte verka som om jag har glömt sånna där händelser som betytt mycket för andra människor. sånna händelser som vanliga människor minns. som ovanliga människor minns. men det har varit som ett mål i bakgrunden genom livet att om jag glömmer, om jag inte minns kan jag inte lida. jag kan inte plågas av minnesbilder när jag inte har några.

därför är jag väldigt rädd nu.

därför är jag osäker på om jag ens ska gå kvar hos kvinnan på sjukhuset, jag är väldigt osäker på om det är värt det att gå igenom livet med ord. att få lov att minnas när det kanske inte ens hjälper mig. när det inte finns någon garanti. när risken finns, och är ganska stor tänker jag, att det ska gå fel och jag ska hamna i ett sånt suicidalt tänkande som jag fått de få gångerna jag låtit kvinnorna och männen på sjukhusen nästan komma under skinnet på mig.

jag ska göra mitt bästa.

jag värderar inte livet så högt. inte mitt liv. jag har inget vanligt sätt att älska människor på, jag kan inte känna så som alla beskriver att dom känner. ändå känner jag starkare än vad många människor någonsin kommer göra. jag känner mer medlidande än många jag träffat, ändå är det det jag får lägst "score" på under utredning från sjukhuset, ändå är min empati och mitt medlidande på en för låg nivå. den lägsta jag har i deras resultatlistor och utvärderingar.

men jag ska göra mitt bästa för att fixa det ni förstört. jag menar inte att ni förstört mig nu, för det tänker jag inte lägga på någon annan igen. the greater good spinnar i mitt huvud och jag skulle göra allt för att rädda er.

jag skrämmer mig själv när jag inser hur jag håller på, hur jag tänker, hur jag planerar. ändå måste det vara ett bra tecken, att jag har den där insikten då och då att det här är inte friskt. det här är inte vettigt.

på natten lyssnar jag på lugna låtar av pojkar och flickor med släpiga röster, för det gör mig lugn på det sättet att då sitter jag inte i ångesten ensam. då sitter jag här med den här pojken med lidelsen så djupt i kroppen att han säljer sin själ och berättar om hur mycket han skulle vilja vilja.

det är okej. ni behöver inte förstå, jag vill inte det. jag vill inte att någon ska tänka som mig.

jag skulle vilja säga att jag älskar er, men just ikväll gör jag inte det. just ikväll. förlåt.

yesterday was the time of our lives

gillar inte verkligheten idag. gillar inte något alls idag faktiskt.
lyssnar på töntiga poplåtarballader på repeat och undrar hur det kunde bli såhär.

orkar inte faktiskt. orkar inte vara verklig idag- take me away.

"We're going to a party. It's a birthday party. It's your birthday party. Happy birthday darling. We love you very, very, very, very, very, very, very much."

jag har fått nog av verklighet och av känslan av att vara malplacerad. är aldrig framme. "ta min hand och kom så går vi vidare". conor oberst verkar veta allt jag vill veta. han berättar allt som jag inte kan förklara.

jag hatar att ni aldrig förstår mig. jag hatar också när ni förstår mig. jag hatar mycket. en bekant frågade efter en kort tids bekantskap om det fanns något jag inte ogillade - jag som trodde jag var rätt diskret i mitt förakt. att jag var rätt positiv. för jämfört med mina tankar är det jag säger väldigt positivt.

And I never thought this life was possible
You're the yellow bird that I've been waiting for



jag vill sätta en punkt. ha en punchline. men det verkar som om jag aldrig kommer till punkt. tankarna är det käraste jag har. det enda som hindrar mig, stoppar mig, får mig att agera. skulle jag bara vara, i den här kroppen med det här livet, skulle jag antagligen inte vara mycket till kropp. jag skulle vara blodet nära. vara ur kontroll. sådär som det känns som om att jag kommer bli. men så länge jag har tankarna kvar är jag verklig. det spelar mig egentligen ingen roll om blodsband och vårdpersonal säger att jag har ingen verklighetsförankring. jag vet mycket väl om att jag är verklig, och att mina tankar är det också. vem har gett er rätten att bestämma vad som är verkligt och inte? om jag känner en känsla, kan ni inte säga att det är inbillning och påhitt. känslan är en känsla och känslor är ytterst verkliga. utan dem skulle vi vara zombies. klockan är halv åtta och jag vill inte åka tillbaka till rummet med ett olåsbart badrum och en katastrofsäng. jag är nära tårar men jag har väl vant mig. alla vänjer sig. man vänjer sig till och med med tanken på döden. visst borde jag kunna vänja mig vid tanken på livet? äh. ska stänga ner nu. lyssnar på mothersound med from first to last. minns på något sätt en tid som var mig kär.

och jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam

idag.

RSS 2.0