dok

41 079 ord i ett word-dokument och jag har äntligen fått lite, lite klarhet i sjukdomar och diagnoser och symptom. Min terapeut säger idag något jag aldrig hört någon på sjukhuset säga förut; att jag är en typisk borderline-patient. Att min problematik, hur jag pratar, hur jag känner, hur jag beter mig, finns det en förklaring till. Alla kvinnor och män jag träffat på olika sjukhus, på olika avdelningar, och i olika rum har aldrig vetat vad som varit fel. De har alltid gissat fram och tillbaks, och de har aldrig vågat sätta ens temporära diagnoser på grund av min låga ålder. Jag kanske (om jag har tur)ska in i DBT-behandling.
Jag ville bara säga det. Att det kanske finns något hopp i alla fall. Fast jag har gett upp flera gånger om och igen och igen. Jag vet inte om jag misslyckas med behandlingen, för jag vet inte ens om jag förbi det man måste vara förbi,  suicid och självskadebeteende (är jag det? jag skär mig inte länge men tankesättet är fortfarande kvar. jag är fortfarande rädd för att sitta ensam i ett främmande kök där det finns så mycket olika vassa föremål, för självföraktet, självskadeimpulsen och självhatet är ändå en del av mig. suicidtänkandet och suicidförsöken har jag aldrig blivit fri från),innan man går till steg två på listan i DBT-behandlingen.

Jag vill vara en del av eran värld, jag vill det. Jag kommer aldrig att vara det fullt ut, men jag vill det. Ikväll vill jag inget hellre.

Regina Spektor och Lasse Lindh ger mig ångest ikväll. Jag lyssnar ändå, för man ska tydligen härda ut och stanna kvar i ångesten och känna efter och analysera. God natt.