dok

egopic från toaletten i långshyttan. ja jävlar ja.


Har skrivit ord efter ord om Norge i mitt block. Har skrivit, gråtit, lyssnat på nyheter, skrivit mer, gett upp bara för att sekunden efter kommit på att det här är första gången någonsin jag kännt ett riktigt hopp inför mänskligheten. Det var så många modiga människor på Utöya. Ungdomar som mitt under skottlossningen sprungit tillbaka för att rädda kamrater, folk på land som tog sina båtar och åkte ut och räddade ungdomar från skottlossningar på eget bevåg, med skott efter sig på väg till tryggheten. Jag ser ett hopp jag aldrig sett förut och det gör att medsorgen som nu bor i min kropp kanske inte är lika påtaglig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska göra allt som jag kan för att aldrig låta demokratin falla. Låter väl lite väl dramatiskt, men det är så jag ser det. Jag ser det som att vi alla har ett val: Att välja att se på och inte göra något, eller att faktiskt göra skillnad. Jag har sett på för länge. Nu är det dags för att faktiskt göra något. Även om det är småsaker som att åka till Borlänge och delta i minnestunden för offren, så är det iallafall en start. En början på något som jag skulle kunna offra mitt liv för.