dok

jag har fått nog av verklighet och av känslan av att vara malplacerad. är aldrig framme. "ta min hand och kom så går vi vidare". conor oberst verkar veta allt jag vill veta. han berättar allt som jag inte kan förklara.

jag hatar att ni aldrig förstår mig. jag hatar också när ni förstår mig. jag hatar mycket. en bekant frågade efter en kort tids bekantskap om det fanns något jag inte ogillade - jag som trodde jag var rätt diskret i mitt förakt. att jag var rätt positiv. för jämfört med mina tankar är det jag säger väldigt positivt.

And I never thought this life was possible
You're the yellow bird that I've been waiting for


jag vill sätta en punkt. ha en punchline. men det verkar som om jag aldrig kommer till punkt. tankarna är det käraste jag har. det enda som hindrar mig, stoppar mig, får mig att agera. skulle jag bara vara, i den här kroppen med det här livet, skulle jag antagligen inte vara mycket till kropp. jag skulle vara blodet nära. vara ur kontroll. sådär som det känns som om att jag kommer bli. men så länge jag har tankarna kvar är jag verklig. det spelar mig egentligen ingen roll om blodsband och vårdpersonal säger att jag har ingen verklighetsförankring. jag vet mycket väl om att jag är verklig, och att mina tankar är det också. vem har gett er rätten att bestämma vad som är verkligt och inte? om jag känner en känsla, kan ni inte säga att det är inbillning och påhitt. känslan är en känsla och känslor är ytterst verkliga. utan dem skulle vi vara zombies. klockan är halv åtta och jag vill inte åka tillbaka till rummet med ett olåsbart badrum och en katastrofsäng. jag är nära tårar men jag har väl vant mig. alla vänjer sig. man vänjer sig till och med med tanken på döden. visst borde jag kunna vänja mig vid tanken på livet? äh. ska stänga ner nu. lyssnar på mothersound med from first to last. minns på något sätt en tid som var mig kär.

idag.

du säger att det gör ont
att jag aldrig varit där du är
att jag inte känt din hopplöshet

men vad är det då som drivit mig hit? vad är det som drivit mig till att ligga här ikväll
med andning som aldrig kan bli regelbunden igen, med återkommande hjärtslag. återkommande hjärtslag. kan inte känna hjärtat slå längre. kan inte tänka som jag gjort den senaste tiden. mina ord vill liksom inte, inte ens i tankarna. kollapsen som aldrig skulle komma, är helt plötsligt runt hörnet. den är för nära och den mörka ryttaren som lämnat mig, är tillbaka i min närhet. på julafton var monstrena helt och hållet i mig igen. jag ville skära ut dem ur min kropp, en efter en. det spelade roll. men sen kom den där tanken, som brukar rädda min kropp från destruktivitet. det spelar ju ingen roll, inte idag.
hör mig själv upprepa ljud för mig själv. lyssnar på musik jag inte ens har något för, tänker tankar som får mig att må illa och andas luft som inte är min att andas.
skakar av rädsla. vill inte. det här ska inte bli ett sånt år. eller hur? ska det... jag vet inte nu. vet inte om jag kommer kunna hålla emot detta kaos i mitt huvud.

"vilket jävla liv va", tänker jag när jag ser er försvinna in i ångesten. svart på vitt. finns aldrig något mellanting, för mig. ikväll hatar jag livet. igår var livet det bästa som finns. inatt kanske ångesten bestämmer. inatt kanske lyckan är i kroppen. men jag vet inte. än. kanske är det däför rädslan är så tät? för att nu är det så oförutsägbart. jag har inte känt, en sån varning jag brukar känna. att nu kommer något mörkt, något dåligt. har inte känt det. har känt lycka. nu känner jag sorg.

tänker inte säga "jag orkar inte" för vi vet redan det. att jag kommer få lov att orka igenom. skulle jag vara hamna där jag kommer hamna en dag, skulle blodsbanden inte orka. jag önskar det bara fanns jag ibland. så det inte spelade någon roll. så jag slapp känna ansvar, skuld och besvär för mina känslor. for the greater good, ni vet? jag vill inget mer just nu än att ni skjuter mig rakt igenom med era ord. det spelar väl ingen roll? har drömt mig bort men bort är här och jag vet inte mer än ni vet. och jag brukade veta så himla mycket. 

mitt kaos kommer bli ert kaos. ledsen för det men jag ser att ni är där jag var för så länge sen. och jag vet vad som kommer sen. jag vet vad som kommer efter att man känt lycka, sorg lycka och sorg ångest skuld igen. jag vet hur hjärtat slutar slå, hur ångestens klor aldrig vill släppa taget om din strupe, hur smärtan till slut blir den enda utvägen, hur du till slut finner dig zombiefierad av tabletter, hur hur alla runt dig ger upp och ger dig skulden. ledsen för det, verkligen ledsen.

skrev en text på julafton. läste den idag. hur jag helt håller stängde av den biten. skuldbiten. hur jag var beredd. hur snabbt tankarna flög tillbaka flera år. hur nära döden var mig helt plötsligt

du och jag