dok

Jag och Dannie :-)

Har väl lagom mycket söndagsångest. Fast sen var det ju torsdag... Saknar de som står mig närmast och önskar att någon av dem var lika som mig. Som skulle åka hem till mig no matter what. Fast önskedrömmande. Det kommer alltid något i vägen.

Lyssnade på "Aprilhimlen" idag på bussen. Satt lite för nära dörren, kände den iskalla vinden dra mot mig. Den kombinationen kändes hårt i hjärtat. Minnen som kommer tillbaka fast de inte gör det. Ville fånga känslan. Vet fortfarande inte om den var saknad eller avskydd. Men den satt i tills "13" spelades och jag fick lov att trycka på bussknappen att här ska jag av. Kan inte definera vilken känsla det var. Men ångesten för känslan, den sitter i och jag hatar ångest. Varför ångest över det? Jag vet inte. Jag är en ångestklump hur ska jag kunna skilja sorg, misstro och nedstämdhet, från glädje och saknad?