dok

Funderar när min älskade höst kommer dö. Ändå har den nyss knappt anlänt. Min höst har alltid varit fin, ändå när jag läser gamla papper, ser jag att det är då all skit hänt. Det är då jag försökt dö, det är då jag legat på avmedicinering, det är då jag varit en zombie som värst. Hösten är min fina vän, då behöver jag inte gömma mig, inte skämmas. Inte skämmas som på sommaren och inte fly som på vintern. Lyssnar till Håkan som så många andra höstar, som så många andra höstar vid symaskinen. Hösten dör för snabbt och jag fruktar vintern. Jag är rädd för det kalla, mörka som jag förgäves försöker springa ifrån år efter år. Och visst får jag ångest när jag tänker på det. Jag förtränger allt det som varit, jag lever på en strikt bestämd impuls, jag gruvar mig i rädsla för det som ska komma. Låter inte särskilt hälsosamt men det funkar för mig. Visst gör det? Jag har ju börjat på vuxenpsyk och vi pratar redan om saker jag så väl försökt att glömma. Ser bara illuisioner och det är tungt.