you still kiss me

 
 
ångestmusik i natten.
hon är halv tre, 02.24.
musik som får mig att tänka på en man jag en gång fick lyckan att bli bekant med.
en man som sa fina saker om hav och juice och mig.
en man som fick mig att inse att jag inte var kär i min första kärlek längre.

byter låt men känslan sitter kvar. om inte värre, en känsla som ger mig rysningar.
 
sen kom vintern, kaoset var ett faktum när våren var här igen.
jag var förlorad i en cirkel, allt gick på repeat men allt var ju så enkelt då. allt går runt. om igen, om igen. samma ångest, samma alkoholhaltiga drycker, samma walk of shame varje söndagsmorgon, som blev till torsdagsmornar, lördagsmornar, tisdagsmornar, tills alla dagar var slut. och kaoset hade anlänt på riktigt.
 
sen helt plötsligt hade jag förälskat mig mitt i allt det där.
i en pojke som var så bitter men som fick mig att le mer än jag gjort på hela våren utan rusningsmedel.
i en pojke som var så normal men ändå so himla ovanlig.
jag är mycket kär i min pojkvän.
men det känns som att jag är fel, gör fel, blir fel, skapar fel. fel fel fel.
jag är rädd för att verkligheten ska komma ikapp.
jag är rädd för att sanningen ska komma ikapp.
jag är rädd för att det sjuka i mig som jag ändå döljt mycket väl ska visa sig för tydligt.
jag är rädd för att min vackra pojke helt plötsligt inte älskar mig "mest av allt" längre.
 
jag är hemskt förälskad och saknar honom redan, jag åkte därifrån vid 18-tiden igår.
men jag är fel.
 
essensen av dekadensen, kan du känna den igen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0