dok

jag har fått nog av verklighet och av känslan av att vara malplacerad. är aldrig framme. "ta min hand och kom så går vi vidare". conor oberst verkar veta allt jag vill veta. han berättar allt som jag inte kan förklara.

jag hatar att ni aldrig förstår mig. jag hatar också när ni förstår mig. jag hatar mycket. en bekant frågade efter en kort tids bekantskap om det fanns något jag inte ogillade - jag som trodde jag var rätt diskret i mitt förakt. att jag var rätt positiv. för jämfört med mina tankar är det jag säger väldigt positivt.

And I never thought this life was possible
You're the yellow bird that I've been waiting for


jag vill sätta en punkt. ha en punchline. men det verkar som om jag aldrig kommer till punkt. tankarna är det käraste jag har. det enda som hindrar mig, stoppar mig, får mig att agera. skulle jag bara vara, i den här kroppen med det här livet, skulle jag antagligen inte vara mycket till kropp. jag skulle vara blodet nära. vara ur kontroll. sådär som det känns som om att jag kommer bli. men så länge jag har tankarna kvar är jag verklig. det spelar mig egentligen ingen roll om blodsband och vårdpersonal säger att jag har ingen verklighetsförankring. jag vet mycket väl om att jag är verklig, och att mina tankar är det också. vem har gett er rätten att bestämma vad som är verkligt och inte? om jag känner en känsla, kan ni inte säga att det är inbillning och påhitt. känslan är en känsla och känslor är ytterst verkliga. utan dem skulle vi vara zombies. klockan är halv åtta och jag vill inte åka tillbaka till rummet med ett olåsbart badrum och en katastrofsäng. jag är nära tårar men jag har väl vant mig. alla vänjer sig. man vänjer sig till och med med tanken på döden. visst borde jag kunna vänja mig vid tanken på livet? äh. ska stänga ner nu. lyssnar på mothersound med from first to last. minns på något sätt en tid som var mig kär.