dok

hittar en film på min första kärlek på ett av mina gömda usb:n, när han spelar piano för mig, han var 14, jag var 15. visst var livet så himla enkelt då? mitt bland överdoser och självskadning, kärlek och självhat.


jag vill hemskt gärna åka tillbaka i tiden bara för att kunna säga de där orden som låter så himla bra när hon sjunger dem.
att allt kommer att bli bra, att vi kan göra det bättre. att vi kan försöka hur mycket du vill, men inget kommer någonsin att förändras. jag vill säga att vi kan fortsätta försöka.

jag är proffs på att glömma, förtränga och få minnen, ord, platser att försvinna från mitt huvud. med proffs menar jag verkligen proffs, familj vänner eller gamla klasskamrater kan säga "minns du när.." och de kan berätta en berättelse och oftast spelar jag med med följdfrågor som "ja men det var då när?.. ja då ja." för att få ut mer information och inte verka som om jag har glömt sånna där händelser som betytt mycket för andra människor. sånna händelser som vanliga människor minns. som ovanliga människor minns. men det har varit som ett mål i bakgrunden genom livet att om jag glömmer, om jag inte minns kan jag inte lida. jag kan inte plågas av minnesbilder när jag inte har några.

därför är jag väldigt rädd nu.

därför är jag osäker på om jag ens ska gå kvar hos kvinnan på sjukhuset, jag är väldigt osäker på om det är värt det att gå igenom livet med ord. att få lov att minnas när det kanske inte ens hjälper mig. när det inte finns någon garanti. när risken finns, och är ganska stor tänker jag, att det ska gå fel och jag ska hamna i ett sånt suicidalt tänkande som jag fått de få gångerna jag låtit kvinnorna och männen på sjukhusen nästan komma under skinnet på mig.

jag ska göra mitt bästa.

jag värderar inte livet så högt. inte mitt liv. jag har inget vanligt sätt att älska människor på, jag kan inte känna så som alla beskriver att dom känner. ändå känner jag starkare än vad många människor någonsin kommer göra. jag känner mer medlidande än många jag träffat, ändå är det det jag får lägst "score" på under utredning från sjukhuset, ändå är min empati och mitt medlidande på en för låg nivå. den lägsta jag har i deras resultatlistor och utvärderingar.

men jag ska göra mitt bästa för att fixa det ni förstört. jag menar inte att ni förstört mig nu, för det tänker jag inte lägga på någon annan igen. the greater good spinnar i mitt huvud och jag skulle göra allt för att rädda er.

jag skrämmer mig själv när jag inser hur jag håller på, hur jag tänker, hur jag planerar. ändå måste det vara ett bra tecken, att jag har den där insikten då och då att det här är inte friskt. det här är inte vettigt.

på natten lyssnar jag på lugna låtar av pojkar och flickor med släpiga röster, för det gör mig lugn på det sättet att då sitter jag inte i ångesten ensam. då sitter jag här med den här pojken med lidelsen så djupt i kroppen att han säljer sin själ och berättar om hur mycket han skulle vilja vilja.

det är okej. ni behöver inte förstå, jag vill inte det. jag vill inte att någon ska tänka som mig.

jag skulle vilja säga att jag älskar er, men just ikväll gör jag inte det. just ikväll. förlåt.