dok

det är natt nu. min natt. tiden är min. det måste den vara. lyssnar på kent, jocke är ännu en pojke i raden av pojkar med släpiga röster. jag höjer huvudet från datsaskärmen och jag blir stressad av det här rummet. "...Jag har frågat mig själv efter allt jag gjort, och utsatt mig själv för, är du lycklig nu? Svaret var alltid nej. Jag var aldrig lycklig efteråt...". läser mina texter som jag ofta har skrivit i uppgivenhet, i misstro och i ett försök att förklara för mig själv eller er varför jag beter mig såhär. det är natt nu. min natt. på natten är jag inte bara ensam jag är också själv. på natten är jag inte bara själv jag är också ensam. här kom jag av mig och har stirrat på skärmen i tio minuter till jockes röst. jag saknar dig. jag saknar dig alltid. till och med när jag tror att jag inte saknar dig. du är en väldigt fin vän. den finaste jag haft. du och jag och kent. du och jag och håkan. du och jag och rusnätter. du och jag, avklätt i snön framför en kamera. du och jag i din säng lyssnandes på lady gaga. du och jag och allt. kan det inte alltid vara så? kan det inte alltid vara. jag har ditt hjärta på kroppen, inskuret i min hud, evigt printat, en natt då vi var lyckliga på riktigt. jag är ledsen nu, visst är jag? jag inser att jag tappar droppar från mina ögon, men jag gråter inte av ångest. som jag alltid gör. jag har inte gråtit av den ledsenheten, så länge jag kan minnas. jag har gråtit av panik, hoppslöshet, ensamhet, rädsla, oro, ångest. men nu gråter jag av ledsamhet. jag vill bara stanna verklig. jag vill inte åka in i den där verkligheten som jag kallar min. bara min. där ni egentligen inte kan nå mig, där ni frågar och jag svarar men har ingen aning om vad jag just sagt. jag ska försöka sova. jag pendlar mellan att bara vilja sova till att inte kunna sova och vara full av energi. god natt. förlåt.

du sa ”Jag jängtar tillbaks till 1997″
jag sa ”vill du ge upp är det är ditt val”